Psykologen

I veckan besökte jag en psykolog för första gången i mitt liv. Anledningen till besöket var min förlossningsrädsla. Fast rädd och rädd... Jag känner mig ju inte skräckslagen direkt, jag vill bara inte föda vaginalt. Nej, när nu möjligheten finns så vill jag hellre ha en tid på sjukhuset och få bebin utplockad utan dramatik. Linda Skugge uttrycker "mina" känslor väldigt konkret i boken Uppdrag: Mamma. Skillnaden mellan oss är väl att jag inte är så rädd att någonting ska gå snett, men allt det där andra stämmer bra in även på mig! Därför citerar jag Linda nedan:

"Och det verkar fruktansvärt vidrigt att tvingas höra andra kvinnor skrika inifrån de andra förlossningsrummen. Och jag vill inte befinna mig i en sådan naken och privat situation, ligga eller stå i ett sjukhusnattlinne med naken underkropp och krysta. Jag tänker inte krysta. Och jag tänker i allra högsta grad inte flåsa. Jag ser framför mig hur barnmorskan ber mig flåsa. I refuse. Jag flåsar inte. Och jag tänker inte bajsa på mig. Och jag tänker helt enkelt inte skrika så där rätt ut. Här skriks ingen-fan-ting. Tack. Och "nu ska jag känna efter hur öppen du är". Nej, det ska du inte. "

Och i likhet med Linda är jag rädd att vi, jag och min bebis, ska få en dålig start på vår relation. Det känns som om jag är en sådan kvinna som skulle kunna drabbas av en förlossningsdepression. Jag är liksom inte den där urtypen för Modern. Dessutom känner jag mig väldigt nere vissa dagar, men det kanske är hormonerna? Hur som helst så tror jag att en odramatisk förlossning kan vara ett sätt för mig att få en bättre start på mitt mammaliv.

"Jag kan inte förstå varför jag skulle utsätta mig för en vaginal förlossning, ge mig en enda anledning? Jag vill inte ha ont, jag vill inte skrika, jag vill inte leva i ovisshet om när det ska sätta igång, jag vill inte på något som helst sätt få panik, jag vill inte bajsa på mig./.../ Varför utsätta mig för något som jag inte har en aning om hur det slutar?"

Tyvärr har jag väldigt svårt att öppna mig för andra människor och det var inte lättare när jag träffade psykologen. Så jag fick dessvärre inte fram alla mina tankar om förlossningen den här gången. Istället pratade vi en del om mina relationer till mor och syskon samt hur jag hade det med vänner som liten och som vuxen. Hon frågade inget om min far, kanske gör hon det nästa gång. Vi diskuterade även min "sociala fobi", alltså att jag känner mig obekväm med att träffa nya människor i olika sammanhang. Det var väldigt jobbigt att lämna ut mig själv och när jag satte mig i bilen hem så släppte alla spänningar och jag bara satt och skakade. Läskig känsla. Nästa vecka är det dags igen. Kanske vågar jag öppna mig mer då.