Så var det gjort för den här veckan. Fick gå som en liten blå för att hinna dit i tid. Tänkte ta en genväg men kom att tänka på en replik jag hade i en pjäs i lågstadiet som löd: "Genvägar äro senvägar" och lät bli. Kanske bäst så med tanke på mitt usla lokalsinne.
Kände mig stark idag, trots att jag inte ville gå dit från början. Vi pratade om gårdagens ultraljud, positiva målbilder och jobbsökande. Inte så "farliga" saker alltså. Men sen började vi diskutera den kommande förlossningen och då brast det för mig... Det är inte alls lika jobbigt när jag tänker på det här hemma, men att sätta ord på mina rädslor är däremot riktigt jobbigt! Usch! Vi kom iaf lite närmare mina känslor den här gången än vad vi gjorde förra gången. Ett litet framsteg alltså!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar