Bokus.com har fraktfritt idag så jag passade på att skicka in en beställning. Smidigt att få böckerna hemlevererade.
* Överlevnadstips för småbarnsmamman
* Matilde (Har läst Jenny S och gillade den så nu testar jag resten av Denises verk...)
* O.s.a
* Storlek 37
* Väninnan
Den här kanske borde åkt med också...
måndag 23 april 2007
Babyaxlar?!
Det debatteras om musarmar och tennisarmbågar, men "småbarnsaxlar" då? Själv har jag ont i axlar och nacke för jämnan av bärande och framförallt ammande. Nu ligger Lo och sover på min ena arm, vägrar att vara själv i sin fina spjälis. Vill ha närhet, trots att han sover. Och det är ju skönt att han blir lugn när han är hos sin mamma så jag ska inte klaga. Oftast sover han ju faktiskt i sin egen säng. Ibland mellan oss också. Det är mysigt. Fast hur underbar han än är så är det inte så nice att gå omkring och ha ont. Måste börja träna igen för att bygga upp muskulaturen i rygg, nacke och axlar. Kanske blir det bättre då. Fast Lo borde ju ge en del vardagsträning? Satsar på det i sommar, sen får det bli gymmet igen!
Philip 3 veckor
I dag, på det beräknade förlossningsdatumet, fyller minimannen (som E bl a kallar honom) 3 veckor. Tänk -redan 3 veckor! Och jag tycker att han utvecklas och växer jättesnabbt! På mätningen i fredags var han 47 cm lång och vägde 2 400 gram. Han hade alltså gått upp 120 gram på en vecka och växt 1/2 cm. Ok, det låter inte särskilt mycket och alla tycker att han är pytteliten, men det känns desto mer. Fast det är väl för att jag vant mig vid honom. Lilla Lo. *Love*
söndag 22 april 2007
Förlossningen
Det började med förvärkar fredagen den 30:e mars för att lugna ner sig lagom till lördagens hysteriska möbeljakt. BF var ju först den 23 april (alltså imorn...) så vila kunde jag ju göra senare, trodde jag. Under lördagsnatten kom värkarna tillbaka, nu ännu intensivare, och på söndagen fortsatte möbeljakten samtidigt som värkarna lugnade ner sig. Hela dagen var vi iväg och jag var rejält trött efter vår storinvestering när vi äntligen kom hem. Kände av värkarna under dagen även om de var betydligt skonsammare än under nätterna. Försökte dock att inte låtsas om dem... Som om de skulle försvinna då, liksom... Hursomhelst sa jag till E på kvällen att packa det viktigaste för säkerhets skull, för om värkarna skulle bli lika intensiva som tidigare så skulle vi åka in! Själv packade jag bb-väskan med neccesär, Lo-kläder och myskläder. Mest på måfå, för jag tänkte att om vi åker in så får vi säkert åka hem igen.
Behöver jag säga att värkarna blev ännu värre denna kväll? Jag hoppade in i duschen för att mildra det onda, raka benen och lägga i en hårinpackning. Tänkte att det är bäst att passa på att fräscha till sig... Hade hela tiden känslan av att det är dags, även om jag samtidigt intalade mig att vi förmodligen får åka hem igen... Har ju hört många som fått göra det. Jag stod kvar länge i duschen och lät det varma vattnet strila över kroppen. Nej, det hjälpte inte mot det onda, men det står ju att man ska göra så i alla gravidböcker... När jag gick och la mig sov E redan. Jag lät honom fortsätta med det och tog ett par alvedon. Som om det skulle hjälpa! Värkarna gjorde nu vansinnigt ont och jag började klocka dem. De kom med ungefär tre minuters mellanrum. Ibland längre och ibland kortare. (Mitt vanliga knep att försöka somna för att bli av med det onda och vakna smärtfri fungerade inte... ) Väckte slutligen E och sa att jag skulle ringa förlossningen. Efter att ha pratat med dem sa jag till E att äta ett par mackor innan vi åkte in. Själv hade jag inte ätit sedan åtta på kvällen innan, för jag visste ju att om det blir snitt så ska jag ha fastat efter klockan åtta. Snacka om att vara förutseende!
När vi kom in till förlossningen var jag lugnet själv. Barnmorskan trodde inte att förlossningen hade startat och jag fick göra ett urinprov innan hon kopplade på ctg-apparaten. När hon undersökte mig blev hon lätt chockad, för förlossningen hade startat på allvar. Hon sa att de flesta var hispiga när de kom in i det här skedet och att hon aldrig hade gissat att det hade kommit igång så pass med tanke på hur "cool" jag var. Visst gjorde det jävligt ont, men jag hade ju inget annat att relatera till så jag visste ju inte hur ont det skulle göra. Bm förklarade att livmodertappen var helt borta och att jag hade öppnat mig ungefär "ett finger". Hon sa också att Lo var på väg ner i förlossningskanalen och hon kunde känna hans huvud...
Efter samspråk med läkaren bestämdes det att förlossningen skulle avbrytas då det ändå var tre veckor kvar till BF. Jag fick en spruta och värkarna avtog. Såå sköönt! Ett tag. För efter en stund började de intensifieras igen och jag fick en spruta till . Jag fick även frågan om jag kunde tänka mig att föda vaginalt, men svarade nej. Eftersom det började närma sig skiftbyte så ville de avstanna värkarna på nytt så att det nya skiftet fick ta över. Nu hade vi varit på sjukhuset i 3-4 timmar. Informationen vi fick var att "antingen så får ni åka hem eller så blir det operation".
Efter ytterligare väntan kom det in ett par barnmorskor som försökte väcka Lo i magen med ett skarpt ljud. Han reagerade svagt på ljudet för att fortsätta sova på sin "resa" ner i förlossningskanalen. Vi förstod att de förväntade sig en större reaktion från magen när de oroat försökte väcka honom igen. Han svarade med högre puls i bara några sekunder för att snabbt återgå till sin normala puls igen. Någon vidare information fick vi inte, istället började de förbereda mig för operation "i fall att". Fast ingen visste fortfarande om det skulle bli av eller inte. Det skulle läkaren avgöra senare. E gick ut till parkeringen vid nio på morgonen för att lägga i pengar och för att köpa batterier till kameran. När han kom tillbaka hade de lagt fram gröna kläder till honom...
När E bytt om hände allting väldigt snabbt. Jag rullades in i operationsalen med mitt dropp där närmare tio grönklädda personer presenterade sig och utförde sina uppgifter. Narkosläkaren förklarade hur bedövningen fungerar samtidigt som någon annan satte ytterligare en nål för dropp på mig "i fall att" och en tredje person satte fast "ekg-grejer" på mitt bröst. Någon tog tempen på mig och en annan tog blodtryck. Kaos. De berättade att de skulle göra ett akutsnitt och att jag fått gå före en annan kvinna som skulle opererats med planerat snitt. När de skulle ge mig spinalbedövningen i ryggslutet skakade jag i hela kroppen. Inte för att jag var nervös, utan för att de tidigare sprutorna för att avstanna värkarna gav sådana biverkningar. Jag ombads att slappna av och gjorde mitt bästa. Sprutan gjorde inte alls ont och en märklig men skön känsla infann sig i benen när jag la mig ner på britsen och de domnade bort. Jag var bedövad under bysten och nedåt. Känseln var kvar men jag kunde inte känna någon smärta. E satt hela tiden brevid mig och på den andra sidan satt en jättegullig narkosläkare och höll koll på mig. Operationen kunde börja!
Jag kände hur de skar i magen även om det inte gjorde ont. Jag var inställd på att det skulle kännas väldigt läskigt, men det gjorde det faktiskt inte! Jag låg och pratade med E och narkosläkaren och sa till E att han måste ta fram kameran för snart är bebisen ute! Han förstod inte riktigt att det skulle gå så fort men tog ändå fram kameran och då hörde vi ett litet, litet skrik när läkaren lyfte upp Lo! Det var häftigt!
Läkaren visade snabbt upp Lo för mig och tog med honom och E ut i undersökningsrummet. Den trevliga narkosläkaren försvann också från min sida och plötsligt kände jag mig så himla ensam... Det var en väldigt konstig känsla och tårarna började rinna ner för mina kinder. "Vart tog alla vägen, liksom?" Narkosläkaren kom ut till mig igen och berättade att Lo mådde bra och att de skulle ta in honom till mig snart igen. Kort därefter kom E in med Lo och de la Lo på mitt bröst. Så liten! Så ljuvlig! Så underbar! Lyckan var total och obeskrivlig.
På parkeringskvittot står det att pengar ilagts kl 09.07. Lo föddes kl 09.55.
Nu har Lo vaknat och det är dags för amning! Fortsättning följer...
Behöver jag säga att värkarna blev ännu värre denna kväll? Jag hoppade in i duschen för att mildra det onda, raka benen och lägga i en hårinpackning. Tänkte att det är bäst att passa på att fräscha till sig... Hade hela tiden känslan av att det är dags, även om jag samtidigt intalade mig att vi förmodligen får åka hem igen... Har ju hört många som fått göra det. Jag stod kvar länge i duschen och lät det varma vattnet strila över kroppen. Nej, det hjälpte inte mot det onda, men det står ju att man ska göra så i alla gravidböcker... När jag gick och la mig sov E redan. Jag lät honom fortsätta med det och tog ett par alvedon. Som om det skulle hjälpa! Värkarna gjorde nu vansinnigt ont och jag började klocka dem. De kom med ungefär tre minuters mellanrum. Ibland längre och ibland kortare. (Mitt vanliga knep att försöka somna för att bli av med det onda och vakna smärtfri fungerade inte... ) Väckte slutligen E och sa att jag skulle ringa förlossningen. Efter att ha pratat med dem sa jag till E att äta ett par mackor innan vi åkte in. Själv hade jag inte ätit sedan åtta på kvällen innan, för jag visste ju att om det blir snitt så ska jag ha fastat efter klockan åtta. Snacka om att vara förutseende!
När vi kom in till förlossningen var jag lugnet själv. Barnmorskan trodde inte att förlossningen hade startat och jag fick göra ett urinprov innan hon kopplade på ctg-apparaten. När hon undersökte mig blev hon lätt chockad, för förlossningen hade startat på allvar. Hon sa att de flesta var hispiga när de kom in i det här skedet och att hon aldrig hade gissat att det hade kommit igång så pass med tanke på hur "cool" jag var. Visst gjorde det jävligt ont, men jag hade ju inget annat att relatera till så jag visste ju inte hur ont det skulle göra. Bm förklarade att livmodertappen var helt borta och att jag hade öppnat mig ungefär "ett finger". Hon sa också att Lo var på väg ner i förlossningskanalen och hon kunde känna hans huvud...
Efter samspråk med läkaren bestämdes det att förlossningen skulle avbrytas då det ändå var tre veckor kvar till BF. Jag fick en spruta och värkarna avtog. Såå sköönt! Ett tag. För efter en stund började de intensifieras igen och jag fick en spruta till . Jag fick även frågan om jag kunde tänka mig att föda vaginalt, men svarade nej. Eftersom det började närma sig skiftbyte så ville de avstanna värkarna på nytt så att det nya skiftet fick ta över. Nu hade vi varit på sjukhuset i 3-4 timmar. Informationen vi fick var att "antingen så får ni åka hem eller så blir det operation".
Efter ytterligare väntan kom det in ett par barnmorskor som försökte väcka Lo i magen med ett skarpt ljud. Han reagerade svagt på ljudet för att fortsätta sova på sin "resa" ner i förlossningskanalen. Vi förstod att de förväntade sig en större reaktion från magen när de oroat försökte väcka honom igen. Han svarade med högre puls i bara några sekunder för att snabbt återgå till sin normala puls igen. Någon vidare information fick vi inte, istället började de förbereda mig för operation "i fall att". Fast ingen visste fortfarande om det skulle bli av eller inte. Det skulle läkaren avgöra senare. E gick ut till parkeringen vid nio på morgonen för att lägga i pengar och för att köpa batterier till kameran. När han kom tillbaka hade de lagt fram gröna kläder till honom...
När E bytt om hände allting väldigt snabbt. Jag rullades in i operationsalen med mitt dropp där närmare tio grönklädda personer presenterade sig och utförde sina uppgifter. Narkosläkaren förklarade hur bedövningen fungerar samtidigt som någon annan satte ytterligare en nål för dropp på mig "i fall att" och en tredje person satte fast "ekg-grejer" på mitt bröst. Någon tog tempen på mig och en annan tog blodtryck. Kaos. De berättade att de skulle göra ett akutsnitt och att jag fått gå före en annan kvinna som skulle opererats med planerat snitt. När de skulle ge mig spinalbedövningen i ryggslutet skakade jag i hela kroppen. Inte för att jag var nervös, utan för att de tidigare sprutorna för att avstanna värkarna gav sådana biverkningar. Jag ombads att slappna av och gjorde mitt bästa. Sprutan gjorde inte alls ont och en märklig men skön känsla infann sig i benen när jag la mig ner på britsen och de domnade bort. Jag var bedövad under bysten och nedåt. Känseln var kvar men jag kunde inte känna någon smärta. E satt hela tiden brevid mig och på den andra sidan satt en jättegullig narkosläkare och höll koll på mig. Operationen kunde börja!
Jag kände hur de skar i magen även om det inte gjorde ont. Jag var inställd på att det skulle kännas väldigt läskigt, men det gjorde det faktiskt inte! Jag låg och pratade med E och narkosläkaren och sa till E att han måste ta fram kameran för snart är bebisen ute! Han förstod inte riktigt att det skulle gå så fort men tog ändå fram kameran och då hörde vi ett litet, litet skrik när läkaren lyfte upp Lo! Det var häftigt!
Läkaren visade snabbt upp Lo för mig och tog med honom och E ut i undersökningsrummet. Den trevliga narkosläkaren försvann också från min sida och plötsligt kände jag mig så himla ensam... Det var en väldigt konstig känsla och tårarna började rinna ner för mina kinder. "Vart tog alla vägen, liksom?" Narkosläkaren kom ut till mig igen och berättade att Lo mådde bra och att de skulle ta in honom till mig snart igen. Kort därefter kom E in med Lo och de la Lo på mitt bröst. Så liten! Så ljuvlig! Så underbar! Lyckan var total och obeskrivlig.
På parkeringskvittot står det att pengar ilagts kl 09.07. Lo föddes kl 09.55.
Nu har Lo vaknat och det är dags för amning! Fortsättning följer...
onsdag 18 april 2007
Tanklös storasyster
Pratade nyss med mor, som rapporterade om syrrans senaste tanklöshet. Hon (syrran alltså) köpte en papegoja för några veckor sedan som hon blivit väldigt förtjust i. Fint vårväder som det var tänkte syrran att hon tar ut papegojan på en promenad på sin axel. Fint vårväder som det var tog papegojan en flygtur från syrrans axel och kom inte tillbaka... Syrran trodde naivt nog att papegojan var lika förälskad i henne och att den skulle stanna kvar på hennes axel, utan koppel. Funderar på att maila en bild på denna Wallies till henne, men hon har nog inte samma humor som jag... Walliesen lär inte flyga bort iaf;-)Självklart tycker jag synd om syrran, men det är så typiskt henne! Hennes pojkvän såg fågeln i ett träd i morse, så det kan finnas hopp om att fånga in den igen. Och nej, försäkringen täcker inte fåglar som rymmer hemifrån.
Jeansen hänger?
Träffade Jenny för några dagar sedan och hon uppmärksammade att gravidjeansen jag hade på mig "hänger". Drog på mig dem idag, nytvättade, för att konstatera att de inte hänger. Har inte vågat prova några vanliga jeans än, väntar på att magen ska försvinna. Och den är på god väg. Måste vara amningen, kan inte vara fikornas förtjänst iaf;-) Har tappat typ 9 kg sen förlossningen. Bara fem kvar till ursprungsvikten, eller sambovikten. Ytterligare 2-3 kg till singelvikten om jag vill komma i mina favvojeans... Men det vågar jag inte hoppas på. Och singel vill jag definitivt inte bli.
tisdag 17 april 2007
Kökspiff
Hittade denna kakeldekor på inreda.com. Vill ha. För 85 spänn (+ frakt) kan den bli min och piffa till vårt kök så det känns lite roligare. Letade egentligen efter en annan sak till sovrummet, men minns inte vart jag sett det... Funderar på en liten surprice till E. Får söka vidare en annan dag.
Gillar även idén med Wallies som kan fästas på tapeten och tas bort utan att de lämnar spår kvar. Kanske denna palm till Los rum?
För övrigt tycker jag att inreda.coms hemsida är riktigt ful. Den ger ingen shoppinginspiration direkt. Varför anlitar de inte nån som kan sånt där?
måndag 16 april 2007
Ut i solen!
Lo hade en lååång vakenperiod igår kväll och i natt. Efter morgonmatningen vid halv åtta sov han i tre timmar och efter fm-matningen sover han fortfarande. Nu ska jag gå ut och sätta mig i solen med en gammal ELLE. Promenad med vagnen blir det när E kommer hem. Diskmaskinen är på och jag har smörjt in mig med faktor 20 i ansikte och dekolltage. Vill inte bränna mig igen! Nu låter det från sovrummet... små grymtanden... Kanske somnar han om, kanske inte...
"Födelsedag"
Enligt planeringen skulle Philip fötts idag, istället fyller han 2 veckor om exakt en halvtimma! Enligt bf skulle han dock legat kvar minst en vecka till i magen eftersom de flesta förstföderskor går över tiden. Men vi är så glada att Philip redan är här! Tiden går så fort och jag tycker det känns som om han varit hos oss mycket längre än 2 veckor. Dessutom utvecklas han så snabbt! Från ett litet och hjälplöst litet knyte som bara pep som en liten fågelunge de första dagarna så känns han riktigt stark nu. (Kallade honom sparven då...) Han kan skrika ordentligt, lyfta upp huvudet och sparka av sig täcket. Ja, han är förstås fortfarande liten och hjälplös, men han känns redan mycket tåligare. Viktkurvan pekar uppåt och från att ha gått ned från 2 470 gram till 2 160 så väger han över 2 300 gram nu. Ska till bvc och väga honom imorn igen.
Vi har varit ute och gått med Philip i vagnen några gånger. Han verkar gilla det! En fika på stan har det också blivit. Jag har dock inte vågat mig ut utan E än, för tänk om Philip börjar skrika, vad gör jag då liksom? ;-)
söndag 8 april 2007
Välkommen hem älskade Philip!!
Det här är vår fina son Philip! På bilden är han exakt 5 dagar gammal. Han föddes den 2:a april efter att läkarna två gånger försökt stoppa värkarbetet. Han var 46 cm lång och vägde 2 470 gram. Eftersom han är för tidigt född och såpass liten så fick vi inte åka hem förrän igår. Jätteskönt att vara hemma nu! (Återkommer till detaljer kring förlossningen och bb senare.)
GLAD PÅSK!!
söndag 1 april 2007
Ny natt, nya värkar
Jajamänsan. I går kväll satte det igång igen. Gick och la mig vid ett och hann sova ett par timmar innan värkarna började göra för ont. Sedan kom de ganska tätt, orkade inte kolla klockan och hoppades somna in efter varje värk men hann aldrig det förrän det kom ytterligare en. Mest ont gjorde det i ryggen. Hade varit skönt om någon stuckit in en liten kniv eller nåt i korsryggen och vridit om så hade nog smärtan släppt... Så höll det på hela morgonen och innan frukost så kom de med 4-5 minuters mellanrum. Nu, vid elva, har de dock lugnat ner sig en aning och kommer med 5-10 minuters mellanrum och de gör heller inte riktigt lika ont längre, så det är väl bara att klä på sig och börja fungera igen. Eller lägga sig och vila. Det har även kommit en del blodslem både på natten och morgonen. Jag tror inte Lo kommer att hålla sig kvar i magen i två veckor till! Jag kommer iaf inte att stå ut med den här typen av värkar så länge om det fortsätter!! Det kanske är bäst att packa bb-väskan igen ifall att...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
