Förlossningen

Det började med förvärkar fredagen den 30:e mars för att lugna ner sig lagom till lördagens hysteriska möbeljakt. BF var ju först den 23 april (alltså imorn...) så vila kunde jag ju göra senare, trodde jag. Under lördagsnatten kom värkarna tillbaka, nu ännu intensivare, och på söndagen fortsatte möbeljakten samtidigt som värkarna lugnade ner sig. Hela dagen var vi iväg och jag var rejält trött efter vår storinvestering när vi äntligen kom hem. Kände av värkarna under dagen även om de var betydligt skonsammare än under nätterna. Försökte dock att inte låtsas om dem... Som om de skulle försvinna då, liksom... Hursomhelst sa jag till E på kvällen att packa det viktigaste för säkerhets skull, för om värkarna skulle bli lika intensiva som tidigare så skulle vi åka in! Själv packade jag bb-väskan med neccesär, Lo-kläder och myskläder. Mest på måfå, för jag tänkte att om vi åker in så får vi säkert åka hem igen.

Behöver jag säga att värkarna blev ännu värre denna kväll? Jag hoppade in i duschen för att mildra det onda, raka benen och lägga i en hårinpackning. Tänkte att det är bäst att passa på att fräscha till sig... Hade hela tiden känslan av att det är dags, även om jag samtidigt intalade mig att vi förmodligen får åka hem igen... Har ju hört många som fått göra det. Jag stod kvar länge i duschen och lät det varma vattnet strila över kroppen. Nej, det hjälpte inte mot det onda, men det står ju att man ska göra så i alla gravidböcker... När jag gick och la mig sov E redan. Jag lät honom fortsätta med det och tog ett par alvedon. Som om det skulle hjälpa! Värkarna gjorde nu vansinnigt ont och jag började klocka dem. De kom med ungefär tre minuters mellanrum. Ibland längre och ibland kortare. (Mitt vanliga knep att försöka somna för att bli av med det onda och vakna smärtfri fungerade inte... ) Väckte slutligen E och sa att jag skulle ringa förlossningen. Efter att ha pratat med dem sa jag till E att äta ett par mackor innan vi åkte in. Själv hade jag inte ätit sedan åtta på kvällen innan, för jag visste ju att om det blir snitt så ska jag ha fastat efter klockan åtta. Snacka om att vara förutseende!

När vi kom in till förlossningen var jag lugnet själv. Barnmorskan trodde inte att förlossningen hade startat och jag fick göra ett urinprov innan hon kopplade på ctg-apparaten. När hon undersökte mig blev hon lätt chockad, för förlossningen hade startat på allvar. Hon sa att de flesta var hispiga när de kom in i det här skedet och att hon aldrig hade gissat att det hade kommit igång så pass med tanke på hur "cool" jag var. Visst gjorde det jävligt ont, men jag hade ju inget annat att relatera till så jag visste ju inte hur ont det skulle göra. Bm förklarade att livmodertappen var helt borta och att jag hade öppnat mig ungefär "ett finger". Hon sa också att Lo var på väg ner i förlossningskanalen och hon kunde känna hans huvud...

Efter samspråk med läkaren bestämdes det att förlossningen skulle avbrytas då det ändå var tre veckor kvar till BF. Jag fick en spruta och värkarna avtog. Såå sköönt! Ett tag. För efter en stund började de intensifieras igen och jag fick en spruta till . Jag fick även frågan om jag kunde tänka mig att föda vaginalt, men svarade nej. Eftersom det började närma sig skiftbyte så ville de avstanna värkarna på nytt så att det nya skiftet fick ta över. Nu hade vi varit på sjukhuset i 3-4 timmar. Informationen vi fick var att "antingen så får ni åka hem eller så blir det operation".

Efter ytterligare väntan kom det in ett par barnmorskor som försökte väcka Lo i magen med ett skarpt ljud. Han reagerade svagt på ljudet för att fortsätta sova på sin "resa" ner i förlossningskanalen. Vi förstod att de förväntade sig en större reaktion från magen när de oroat försökte väcka honom igen. Han svarade med högre puls i bara några sekunder för att snabbt återgå till sin normala puls igen. Någon vidare information fick vi inte, istället började de förbereda mig för operation "i fall att". Fast ingen visste fortfarande om det skulle bli av eller inte. Det skulle läkaren avgöra senare. E gick ut till parkeringen vid nio på morgonen för att lägga i pengar och för att köpa batterier till kameran. När han kom tillbaka hade de lagt fram gröna kläder till honom...

När E bytt om hände allting väldigt snabbt. Jag rullades in i operationsalen med mitt dropp där närmare tio grönklädda personer presenterade sig och utförde sina uppgifter. Narkosläkaren förklarade hur bedövningen fungerar samtidigt som någon annan satte ytterligare en nål för dropp på mig "i fall att" och en tredje person satte fast "ekg-grejer" på mitt bröst. Någon tog tempen på mig och en annan tog blodtryck. Kaos. De berättade att de skulle göra ett akutsnitt och att jag fått gå före en annan kvinna som skulle opererats med planerat snitt. När de skulle ge mig spinalbedövningen i ryggslutet skakade jag i hela kroppen. Inte för att jag var nervös, utan för att de tidigare sprutorna för att avstanna värkarna gav sådana biverkningar. Jag ombads att slappna av och gjorde mitt bästa. Sprutan gjorde inte alls ont och en märklig men skön känsla infann sig i benen när jag la mig ner på britsen och de domnade bort. Jag var bedövad under bysten och nedåt. Känseln var kvar men jag kunde inte känna någon smärta. E satt hela tiden brevid mig och på den andra sidan satt en jättegullig narkosläkare och höll koll på mig. Operationen kunde börja!

Jag kände hur de skar i magen även om det inte gjorde ont. Jag var inställd på att det skulle kännas väldigt läskigt, men det gjorde det faktiskt inte! Jag låg och pratade med E och narkosläkaren och sa till E att han måste ta fram kameran för snart är bebisen ute! Han förstod inte riktigt att det skulle gå så fort men tog ändå fram kameran och då hörde vi ett litet, litet skrik när läkaren lyfte upp Lo! Det var häftigt!

Läkaren visade snabbt upp Lo för mig och tog med honom och E ut i undersökningsrummet. Den trevliga narkosläkaren försvann också från min sida och plötsligt kände jag mig så himla ensam... Det var en väldigt konstig känsla och tårarna började rinna ner för mina kinder. "Vart tog alla vägen, liksom?" Narkosläkaren kom ut till mig igen och berättade att Lo mådde bra och att de skulle ta in honom till mig snart igen. Kort därefter kom E in med Lo och de la Lo på mitt bröst. Så liten! Så ljuvlig! Så underbar! Lyckan var total och obeskrivlig.

På parkeringskvittot står det att pengar ilagts kl 09.07. Lo föddes kl 09.55.

Nu har Lo vaknat och det är dags för amning! Fortsättning följer...