Jag har alltid velat skriva dagbok, men aldrig riktigt vågat börja. Grejen är den att jag är så rädd att någon ska hitta min dagbok och få inblick i mina innersta tankar. Jag vill liksom inte lämna ut för mycket av mig själv till andra. Ett ex sa en gång "Du är så hemlig!" Om inte någon annan hittar min dagbok så länge jag lever så lär ju någon hitta och läsa den efter min död. Och det vill jag inte.
Det kan alltså tyckas något paradoxalt att jag börjat blogga. På nätet kan ju vem som helst som har dator och tillgång till internet få en inblick i min privata värld. Men jag anser att det ändå är skillnad. Dessutom är jag ju anonym här på bloggen, samtidigt som jag får mitt behov av dagboksskrivande tillfredsställt och kan gå in och läsa mina tankar en tid efter att jag skrivit dem. Det är väl lite därför man skriver dagbok? Så att man kan gå tillbaka och se "vad gjorde jag då?", "hur tänkte jag?", "hur kände jag?". Fast det där med anonymitet ska man väl inte vara allt för säker på. Jag räknar i alla fall inte med någon lavinartad anstormning till min blogg, som den här mannen råkade ut för...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar