Bebissug

Det har jag. Jag vill ha en till bebis. Nu. Eller i alla fall snart. Trots att jag har en superbebis som inte är så gammal än. Eller kanske just därför. Jag är ingen sån där barnkär typ som springer fram och gullar med andras bebisar. En del har till och med frågat om jag vill ha barn (då blev jag lite ledsen i ögat, jag har alltid velat ha egna barn). Men det är väl lite som ordspråket säger "mina barn och andras ungar". Så fort Lo las på min mage efter snittet så blev jag kär. När vi kom hem från bb sa jag till E att "det gör ingenting om jag skulle bli med barn direkt". Lo är så perfekt. Kan man säga så? Inga bekymmer liksom. Nöjd och glad nästan alltid. Men sen tänker jag att vi kanske inte får sån tur med nästa bebis. Tänk om det till exempel blir ett kolikbarn? Då skulle jag tycka synd om Lo som säkert inte kommer få lika mycket uppmärksamhet längre. Vi skulle vara mycket tröttare och tiden skulle inte räcka till som vi vill. Han är ju liten och behöver mycket av oss länge till. Men när är det läge att skaffa tvåan då? Kommer det någon gång att vara det egentligen, eller är det bara att köra på och låta naturen avgöra? Det är ju inte ens säkert att vi kan få fler barn. Sen är det väl bra om kroppen hinner återhämta sig ordentligt innan jag blir gravid igen. Och ett jobb vore inte så dumt. För att inte tala om ett hus, så att vi får plats ordentligt. Djupa funderingar som tål att kluras på. Tvåan får nog vänta trots allt. Lo måste få stå i centrum ett tag till.