"Jag trodde jag var stark som kunde flytta berg, men styrkan var en ren illusion..." Thomas Di Leva
Tårarna strömmar ner för mina redan blöta kinder. Smaken av salt når min mungipa. "Jag orkar inte mer. Orkar inte mer..." hör jag mig själv upprepa. Jag har mått så bra de senaste dagarna, så oförskämt bra så kanske var det dags för en energitjuv att sätta tänderna i mig och plocka av mina vingar? För inte får man flyga för högt i detta mellanmjölksland..? Denna person som finns i min närhet och som jag tycker så mycket om kan jag samtidigt bli galen på..! Jag upplever att hon saknar viss empatisk förmåga att sätta sig in i andras känslor och tankar. Den sanning hon uppfattar är enligt henne själv den enda sanningen. Och den förmedlar hon mer än gärna till alla som vill höra... och till alla andra också. Svart eller vitt. Svart och vitt. Ingen gråskala. Varför försöka "dämpa fallet" för att skona mottagaren från hennes hårda ord? Den här gången var inte kritiken riktad personligen till mig, men väl till två andra närstående. Två personer som känner sig rejält nedtryckta och ledsna. Det gör mig så fruktansvärt ledsen... Varför måste hon vara så hård? Kan hon inte vara lite mer nyanserad? Nej, jag tror faktiskt inte att hon kan det. Att ge sig på en argumentation kring en sakfråga är lönlöst (oj, vad många gånger jag försökt!) då hon verkar helt oförmögen att sätta sig in hur någon annan tänker. Jag har försökt prata med henne. Försökt förklara hur hennes rättframma och frispråkiga sätt kan uppfattas av andra. Men jag får inget gehör.
Försöker acceptera. Och förlåta.
Försöker acceptera. Och förlåta.
Ja, det här var alltså min "upplevda sanning". Den kanske är helt förvrängd. Vad vet jag? Vad tror du?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar