Den där stugan ute i bushen

När jag äntligen börjat förlika mig med tanken på att tillbringa några dagar mitt ute i skogen och kört mantrat det kommer bli trevligt, det kommer bli trevligt hundratals gånger så kommer fler överraskningar. I stället för att trängas 6 personer i den lilla stugan blir vi 9... 8 vuxna (inklusive svärmor och -far) och så Lo. Dessutom ska det springas 18 km rundor (inte jag då!) och fjällvandras. En hygglig syster till E ska låna en ryggsäck så att även Lo kan komma med upp på fjället. (Väldigt omtänksamt, men där försvann min egentid.) När E:s familj är tillsammans gäller devisen Alla ska med! Alla ska spela sällskapsspel! Alla ska ha det sååå himlans treeevligt. Alltså, missförstå mig inte. Jag har inget otalt med dem och jag tycker faktiskt om dem allihop. Däremot avundas jag dem som kan samsas på så liten yta, sopa irritationen under mattan och hålla sams, men det kryper i hela kroppen på mig bara jag tänker på att vi ska åka dit.

Det måste vara något fel på mig. Men jag har alltid tyckt om att vara mycket för mig själv. Innan jag blev sambo kunde jag inte förstå hur folk klarar av att vara sambos och umgås dygnet runt (men det har ju gått bra, så jag överlever väl stugan också...) Jag är helt enkelt lite utav en ensamvarg och tycker det är jobbigt att ha massa folk omkring mig i flera dagar utan att kunna dra mig undan. Som kvinna känner jag dessutom ett ansvar att jag måste hjälpa till hela tiden, trots att vi är så många. Medan männen ofta kan ta en tidning och sätta sig i soffan och kolla på trav (oavsett om de är intresserade eller inte) så "ska" samtliga kvinnor svansa omkring och plocka disk eller hacka grönsaker. Dessutom är det bara männen som bjuds på whiskey medan kvinnorna förmodas dricka Campari och jos. Bara en sån sak. Jag föredrar faktiskt whiskey;)

Jag föreslog för E att han kan följa med sina föräldrar upp ett par dagar och sedan ta buss hem, men det ville han inte. Han vill vara med oss. (Eller åtminstone vill han att vi finns omkring honom efter att han sprungit och fjällvandrat och allt vad han nu ska göra...) Nog om detta! Nu sover Lo så jag ska passa på att plocka och städa (typiskt kvinnligt?) och fortsätta köra mitt mantra. Det kommer bli trevligt, det kommer bli trevligt, det kommer bli trevligt... Nästa vecka åker vi.