E är storleksfixerad. Alltså, jag snackar klädstorlekar. Han har bestämt sig för att ha Large. Large är bra, large är rätt. Detta oavsett typ eller märke på plagg. Large ska det bara vara. Det innebär att han alltid frågar "vad är det för storlek?" när jag provar kläder eller när jag ber honom att prova något snyggt. "Det spelar väl ingen roll, bara det ser bra ut!" brukar jag kontra. Detta utspelade sig även igår när jag provade en kostymkjol på MQ.
- Vad är det för storlek? frågar E för andra gången.
- 32, svarar jag.
- Den ser för liten ut.
Jag sätter på mig 34:an, som hänger i midjan och trollar bort de få former jag faktiskt fick i 32:an, men E tyckte ändå den var bättre för jag kan ju inte ha en 32:a. Inte när jag egentligen drar 36/38. Det går ju liksom inte. Det kan inte gå. Och visst, det borde inte gå. Ibland får jag inte ens på mig en 36:a över höfterna, men det är ju så olika beroende på vad det är för märke eller plagg. Och dessa kjolar var antagligen felmärkta hela bunten. Hur som helst så blev det 32:an. Den första ever och troligen också den sista.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar