En osannolik händelse

I eftermiddags var jag och J ute på långpromenad. Målet var att gå runt den lilla (med betoning på lilla) sjön en bit härifrån. För att slippa gå runt hela sjön kan man gena över en ö, men då måste man gå via de två bryggorna som ligger nästan 1 meter ovanför vattenytan. När vi tagit oss över den första bryggan möter vi en cyklist, en liten kille i 11-årsåldern. Strax därefter hörs ett skrik följt av panikslagna "HJÄLP!! HJÄLP!! HJÄLP!!" Vi står mitt i en backe och J rusar ner för att dra upp den stackars killen. Då skriker han: "Ta cykeln först! Ta cykeln först!" J kämpar med cykeln och precis innan hon får upp den ändrar han sig och skriker: "Ta mig först! Ta mig först!" Själv står jag som förstenad och håller krampaktigt i vagnen för att inte tappa den. Det första killen gör när han kommit upp ur det iskalla vattnet är att kolla så att hans mobiltelefon fortfarande fungerar... Halvt chockad, när jag upptäckt att det hela gått bra, får jag ett skrattanfall och vänder mig om för att greja med Lo. J hann dock få syn på mig och för att dölja sitt eget skrattanfall utbrister hon: "Det var sista doppet för i år va?!" J vrider ur hans kläder och vi följer honom en bit hemåt. J pratar konstant med killen och får ur sig saker som "Nu blev ju cykeln tvättad" och det mer snusförnuftiga "Vad har du lärt dig av det här då?"