I morse var jag iväg för tredje gången för att ge Lo 1-årsvaccineringen. De andra två gångerna har han varit rosslig i halsen och hostat så att läkaren inte velat ge honom någon spruta. Jag har inte uppfattat honom som sjuk och tyckte väl att det hade varit lika bra att ge honom sprutan när vi ändå var där, men icke då. (Ingen hönsmamma här inte..;) Den här gången gick han i alla fall igenom besiktningen och fick sin spruta. Inga tårar, inget gnäll. Bara sådär. Precis som mor sin:)
När vi nu var på bvc påminde bvc-tanten mig om att hjärt-och lungräddningskursen var ikväll, vilket jag helt förträngt. Jag gav mig själv 1000 anledningar att strunta i det hela, men den enda anledningen jag hade för att gå övervägde de andra. För tänk om jag en dag stod där som ett tafatt fån utan att kunna rädda Lo (eller någon annan, för all del) och tänkte att "om jag ändå hade gått den där jävla kursen så kanske, kanske, jag kunnat rädda..." Så svärmor ringdes in som barnvakt och jag traskade iväg med bestämda, men sura steg, till bvc. Nästan framme fick jag syn på en manlig gestalt i 30-35-årsåldern som såg ut att vara instruktör. Inte nog med det, möjligen såg han dessutom rätt bra ut, och genast kändes det mycket bättre:) Trots att jag fick utsätta mig för samtliga av mina farhågor; mun-mot-mun metoden på läskig docka, uruselt teaterspel och att ligga inför allas blickfång och användas som demonstrationsdocka med blossande tomatkinder, så känns det ganska bra så här efteråt. Nästa vecka ska jag utsätta mig för tre timmar till, men sen kanske jag inte står helt rådvill ifall en olycka skulle vara framme. Och det känns ju bra.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar